Sten och ljus. Säg livet som en
ny berättelse från tidens djup. Liv, det är i tre steg vi
avtar.
Först försöka skydda sig fysiskt och
psykiskt, för att skydda kroppen och undvika sönderfall av målen
grunderna. Detta är överlevnadsstadiet, komfort och nöje.
Ge sedan till sitt liv
familjens gemenskapsvärden, religiös eller grannskap. Vi kan inte
lever bara i ett förhållande, ansikte mot ansikte med varandra.
Slutligen, att utveckla ett autonomt samvete gör det inte
anpassa sig mer till samhällets föreskrifter. Det är att vara riktigt fri men
dock bibehålla överensstämmelse med sin omgivning .
Genom att väva dessa tre element individen
blir då en “ingen”, en kunnig person, sedan
villig att ifrågasätta alltings mysterium .
Känn dig alltid lika i ditt hjärta. Var lika i att ge och ta emot. Lika till vara . Donera din rikedom. göm dig inte av din fattigdom . Ge dig inte "att ha på sig" till varandra. Livnär sig på livets rikedom, dela det, men utnyttja inte din hunger . Anklaga inte dig själv. Ne recherchez pas un coupable . Soyez riches de liberté, de disponibilité, , d'acceptation, car ce qui est vide est comme ce qui est plein . Partagez votre vulnérabilité . Risquez la relation. Engagez-vous à la posture, à la pratique de l'amour. La posture est celle de l'ouverture et de l'humilité. La pratique est celle du don de soi . Ce ne sont pas vos performances, votre perfection ni vos efforts qui comptent, mais votre confiance en la perfection de l'Amour . La relation amoureuse est un exercice, un art, mené d'instant en instant. Mais il ne s'agit pas d'un art à maîtriser, ni d'égaler le Maître mais à vous donner à cet Art ou ce Maître, tel que vous êtes . Le but n'est pas d'être bon ou reçu, mais de vous couler sans réserve dans la Vie . Öppna upp för annanhet, till det okända, bil fortfarande, vad vi ger oss själva, ger sig själv till dig . Må din kärlek vara platsen för att släppa taget av din tvångsmässiga girighet, av din tvångsmässig missmatchning . Må din kärlek vara din överflöds band . Framför allt var sanna mot varandra .
ja att ändra, till det okända, vid separation, på
vår konsekvens, till vår rädsla .
Och dessa är inte saker som man
vänjer sig vid !
Ett hopp i mörkret, en paus, mötet
med sina inre djur, en nedstigning till ensamhet, i depression,
förbli ett språng i mörkret …
Risken är reell : det är något livsviktigt,
det är vår hud, vårt syfte, vår normalitet utspelas !
Ett intrång av de galna. Av det vi gör
förstår inte, av det vi inte kontrollerar .
Och ändå … Bara ett litet ord
… med en enkel avsikt … att förändra saker och ting ;
bli en genomgång, att upptäcka en kropp och en själ som korsar
förtvivlan och betongen, kontakta själva döden utan att dö .
Det är utan garanti vi tar risken för
det okända, att vi hoppar i mörkret, att vi omfamnar vad mer än
allt annat skrämmer oss. Och det är vid denna tidpunkt historien
gungbräda, att vi inte kunde tänka oss att kunna sätta sin fot i ett tomrum utan nät !
Så det finns ” omkastning. “
Balans i ingenting !
Upptäck då att tomrummet är matrisen av alla
förlossning , att skuggan är ljusets matris , tystnaden
verbets matris , troens matristvivel. Att det finns en värld bakom världen, a
uppfattning bakom uppfattning. Stormen släpper oss på en strand
okänd, långt bortom “Alternativet är omöjligt” var man ska födas
verkligen .
Och om det fanns ett villkor för allt detta : avvika
från sin omloppsbana ! Gå in i den döda vinkeln. där du inte kan se .
Blommor i överflöd fryst av fotot redan fyra år en gräsmatta i Bretagne ett stycke skönhet som aldrig bleknar klängande minnen i full sommar vi var på väg tillbaka från marknaden det var i Tréguier vi hade en dejt med vänner och framför allt det biniou och bombardemusik tillkännager en lukt av musslor och pommes frites det var tyst våra kroppar var smärtfria då började basilikans klockor ringa säkert utgången av ett äktenskap ris slängt och för höjdpunkten brudens bukett kastas över företaget och gå med i blommorna i överflöd fryst av fotot i fyra år nu en gräsmatta i Bretagne .
I husets hålighet där ägget representerade den magiska glansen av en svampomelett i frikassé betyder för män att lägga till vitlök kvinnorna tar tillbaka örterna från trädgården medan barnen sjöng på topp "sex kilometers promenad den använder den använder sex kilometers promenad det sliter på skorna."
Anden är det som föder, omvandla, genomföra idéer. Det är det externa bidraget som vi inte vet varifrån det kommer ifrån, och som till och med kan komma inifrån.
The Real är uppsättningen av allt "saker" som finns ; han är den sak som innehåller och binder och implementerar alla dessa saker. Det är det rekonstituerade kitet som fungerar.
Det finns ingen verklig utan idé eftersom det som är verkligt nödvändigtvis har en form : ren formlöshet är ingenting. Informationen är vid kompliceringspunkten av kontakten med saken en sorts subliminal drift som kommer från annat håll och som ändå väger. Det verkliga är därför Ande ; The Real är en Ande som tänker på idéer, inklusive idén om substans genom vilken idéer förkroppsligas i saker för de särskilda medvetanden som tar del av denna Ande.
Här på bilden, det finns saker som verkar existera, men vem ska verkligen existera, det vill säga att försörja sig till utsidan - ex-istere - och visa upp sig, använda idén, komplex förening som samlar observatören, dess avsikt och kameraverktyget. Sålunda tar scenen form med Anden som sätts i land av plastuppfinnarens aktiva uppmaning. Och det är vid denna punkt som vi kan tala om det verkliga. En riktig, sammansättning av materia eller substans eller sak, att söka idé och ande.
Från det Verkliga till Anden finns det bara ett steg som bidrar till en förändring i medvetandenivån, till en stimulans av förnuftet för att vara där, i icke-dubbel överenskommelse, att ta ett steg till.
Puissamment et savamment orchestréen un couple aux ailes d'angebakgrunden av den mjölkiga himlen välkomnar jakten på den som från under nätet samla energierna på våren det nya året drivkraft att komma från mellan maskorna att slå igenom sardinens mjuka mage sans être la risée des rieusesprêtes à fondre sur le morceau de chair abandonnéultime sacrificedes sangs mêlésque prône la Viecette Vie en tous ses étatsun doigt de sel sur le pare-brise de l'embarcationmanière d'accompagnerd'un bol d'air océaniquele cri inouï de la délivrance. 037
Le bonheur est une demande légitime. Seul un homme heureux a une chance
de rendre les autres heureux.
Il est important
de comprendre que c’est en soi que tout se passe et que les évènements
extérieurs n’existent pour soi que de la manière dont on les reçoit.
Nous pouvons, à force de travail psychologique, modifier,
améliorer, rendre plus satisfaisant certaines formes de notre conscience en
passant en revue toutes les pensées, les humeurs, les émotions, les états
d’âme, les peurs, les désirs, les joies, les peines, les envies, les refus dont
nos existences sont tissées. Nous pouvons nous préoccuper de diminuer la
puissance des souvenirs anciens emmagasinés dans la mémoire inconsciente.
Mais il est un autre niveau qui est ce qui “EST”,
intemporellement, éternellement.
Et cet autre niveau n’est pas celui de l’expérience, où les formes
extérieures de conscience proviennent exclusivement du né, du fait, du devenu,
du contingent, du conditionné, du déterminé.
Cet autre niveau est appelé niveau métapsychologique et est
souvent comparé à l’eau de l’océan, substance de toutes les vagues mais qui en
elle-même n’a aucune forme. Et ette réalité métapsychologique, au-delà de toute
forme grossière ou subtile donne une réponse à l’inquiétude humaine. C’est la
réponse absolue, sans but ultime.
C’est la
Plénitude, la
Perfection, l’Eternité, l’Immortalité. C’est la Conscience ultime.
C’est le Non-Né, le Non-Fait, le Non-Composé : la Réalité. Je suis Cela.
Je ne suis pas mes pensées, je ne suis pas mes émotions, je suis le Soi !
Mais cette approche directe si opposée à notre mentalité
occidentale donne des résultats décevants.
Aussi, pour l’instant il est plus humble de considérer que nous ne
sommes qu’une vague, mais toute vague est comme un hologramme de l’océan ; elle
est l’essence de cet océan infini.
