La terre fumait en sortie d’averse




La terre fumait
en sortie d'averse.

La houle claquait son fouet
sur les galets sonnants.

Le phare d'une œillade
fermait la nuit.

Père Louis pipe au bec
vint céans sur le banc des attentes.

L’herbe salée mouillée
ourlait ses sabots d'étoiles luisantes.

Un volet claqua
Faby à sa fenêtre.

Des rais de lumière
zébrèrent la mer.

L'arc au sept couleurs
s'éleva sur l'horizon.

Cela méritait chanson
l'abbé prit son violon.

Et Fanette l'aimait
sortie tout droit de l'oraison.


641

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. behövliga fält är markerade *

Denna sida använder Akismet för att minska spam. Lär dig hur din kommentarsdata behandlas.