Hon glider av hans öppna ögon smekte kullarna och dalarna. Hon tvättade av hennes tårar kontinenterna att svämma över haven. Hon gick på tidens skärvor plötslig kollaps från svart hål till svart hål. Hon skakade molnen och tidvattnet vid de fyra kardinalpunkterna av det heliga förbundet. Hon smeker stjärnorna i solvinden av ett överskott av ljus utan att skuggan tränger igenom den. Hon får besök av kroppar gasstenar och vind att dö och återfödas. Hon fräschar upp med ett uns av slump den första orsakens impulser själva essensen av människan. Hon är det kloka ankaret av det existerande och det övernaturliga dans och passage av en förnuftig tystnad. Hon är bollar och snurrar förmörkar sig själv vägen till det mystiska slutet. Inget öra hör det draperi med självlysande genombrutet inskriven i hans offer. Land o mitt land moder jord är vacker land o mitt land. 390
