Hon glider   
 av hans öppna ögon   
 smekte kullarna och dalarna.   

 Hon tvättade   
 av hennes tårar kontinenterna   
 att svämma över haven.   

 Hon gick på tidens skärvor   
 plötslig kollaps   
 från svart hål till svart hål.   

 Hon skakade molnen och tidvattnet   
 vid de fyra kardinalpunkterna   
 av det heliga förbundet.   
 
 Hon smeker stjärnorna   
 i solvinden av ett överskott av ljus   
 utan att skuggan tränger igenom den.   

 Hon får besök av kroppar   
 gasstenar och vind   
 att dö och återfödas.   

 Hon fräschar upp med ett uns av slump   
 den första orsakens impulser   
 själva essensen av människan.   

 Hon är det kloka ankaret   
 av det existerande och det övernaturliga   
 dans och passage av en förnuftig tystnad.  
 
 Hon är bollar och snurrar   
 förmörkar sig själv   
 vägen till det mystiska slutet.  
 
 Inget öra hör det   
 draperi med självlysande genombrutet   
 inskriven i hans offer.   

 Land o mitt land   
 moder jord är vacker   
 land o mitt land.   


 390

 Så små händerna på Mary   
 att orgeln avger fåglarnas sång   
 kvittrar mellan seglen   
 de la montée vers l'aube.   

 På musiker åsnan   
 Jag mätte med blicken   
 avståndet från mig till mig själv   
 en snärta av evigheten.   

 Av dödskallar i sanden   
 punkt   
 obsidian å andra sidan   
 se lamentant d'ordres laissés là.  
 
 Svart hud och vitt skum   
 i fönsterkarmen   
 rök stiger   
 douce et tracassière.   

 De är vackra och goda   
 varas sånger   
 öppna skinn på Emmaus barn   
 fri från ångest och ingenting.  
 
 skuggsmekning   
 på solens grill   
 d'une quête danse l'amour   
 följaktligen.   


389

 Ces mains qui ne ressemblent à rien   
 pas même à la plaie se refermant.   

 Cette embrasure de porte franchie   
 pour respiration se faire forte.   

 Ce regard si lointain   
 sans que lève le voile   
 là contre l'épaule   
 cadrage des jours tristes   
 à contempler les fusains de Sylvain    
 revenus à flots   
 nausée au court-bouillon   
 les cafards de la mémoire   
 crachotant leurs déjections   
 au rythme d'une cigarette. 
  
 La fenêtre était ouverte   
 les mouettes tournoyaient   
 le vent suça la moelle des os   
 une dernière fois   
 puiser l'eau du puits de la Vieille   
 un bruit derrière la porte   
 je savais qu'il ne viendrait pas   
 mâchuré au vertige de l'oubli   
 du vent dans les venelles   
 à encorner le diable   
 et s'y mirer   
 mousse douce   
 au limon des jours fertiles   
 une bougie sur le devant   
 une lanterne à l'arrière.  

 
388

   Bâtir   
 pour ne plus avoir à devenir.  
 
 Ignorer les morsures quotidiennes   
 pour plus de légèreté dans l'élévation.  
 
 Savoir recueillir le reste des échecs   
 en démarche de conscience.   

 Etre le loup en lisière   
 et feindre d'ignorer le barbelé des grandes plaines.   
 Écarquiller les yeux   
 devant l'expansion du vent d'ouest.   

 A l'aube se séparer des preuves de lune   
 pour marcher vers la lumière.  
 
 Économiser la chandelle   
 sans que brûle le bûcher des souvenirs.   

 Sacraliser la myopie intérieure   
 au linge froissé des nuits de repli.   
 
 Savoir tourner la roue   
 pour que s'épande le sable.   

 Se lever encore et encore   
 malgré les plaies de l'enfance.   
 
 Devenir perle trouée   
 avant que le sel ne te ronge.   


 386

 Une nuit en tendresse   
 d'élans pulvérisée   
 les feuilles d'automne   
 orchestrent la retombée sur terre.  
 
 Du bruit dans la lessiveuse   
 une clé par inadvertance   
 laissée dans la poche   
 un oubli pour trop peu dire.   

 A niveau   
 se mettre céans   
 och sedan ingenting    
 un rayon de soleil par le volet à claire-voie.   

 Partir tout doucement   
 papillonnant au gré du vent   
 sans ressentiment   
 juste un œillet entre les dents.   

 Asseoir son arrivée   
 sur la pierre dure de l'entrée   
 sous les barreaux de la fenêtre   
 Ô Mère Grand !   


 387