J'ai perdu mon couteau
 sur la table
 entre le grille-pain
 et la confiture de marrons,
 disparu
 dans la ruelle des mauvais garçons.

 Je suis parti en forêt
 escarbouclée de pins pleureurs
 sève dégoulinante en leurs blessures
 à mesure des feuilles de châtaigniers
 crissantes sous la semelle
 dans leur humide literie.

 Quelques brumes légères
 en limite de visibilité
 se mouvaient vers l'amont
 accompagnées du bruit des moteurs
 sirotant l'asphalte
 de chuintantes lampées.

 Magnitude sept
 à remonter le chenal
 les dauphins nous suivaient
 sans coup férir
 en limite de l'estran
 aux perles de cristal.

 Les trois jeunes gens
 caracolaient de vignette en vignette
 déposées relevées alignées détournées
 en grande animation
 sur la nappe de mère-grand
 blanche hermine
 et rouge du bonnet.

 Y'aurait pu avoir des oiseaux
 mais la basse brume
 étouffait la geste animale
 moqueur toutefois
 un geai déchira la ouate de ces lieux
 d'une stridence ravageuse.

 Mission accomplie
 nous bûmes force bon vin
 la raclette dégorgea
 ses langues de fromages liquéfiés
 il y eu de la voix
 les adultes haussaient le ton
 les plus jeunes activaient la fourchette
 les femmes riaient ou dormaient.

 Mille fleurs poussaient sur le dégorgeoir  
 le fossé rempli de mucus
 faisait de l'ombre aux primevères
 l'avancée sagittale de la lune
 finissait son quart.

 La maison était de bois
 de chaleur et de cris
 les escaliers à la volée
 déposaient sur le palier
 les alcôves de vie
 la cuisine
 odorante
 le séjour
 au feu de cheminée
 le couchage
 spacieux
 l'informatique
 discrète
 la musique
 toujours présente
 le matériel de montagne
 pendouillant.

 Régnait l'ordre concerté
 au hasard des réparties
 c'était féroce
 vivant et complice
 en cette libération des forces vives,
 la jeunesse jouait à se faire peur,
 les adultes catapultaient les bons mots
 tels des pruneaux au sortir du bocal,
 le vieil homme écrivait son défit
 pour que les miettes de l'assaut festif
 subsistent.   

 J'ai égaré mon laguiole
 et demande aux lutins malins
 de le faire surgir
 entre la pain et le vin
 au sortir du four à bois
 ayant servi la fois dernière
 à rôtir la dinde de dix kilos.  
 
 Quatre voiles
 et leurs reflets
 en l'onde des origines
 à papillonner
 en quête de vent
 privant le ciel
 d'un déploiement céans. 
 
 Chers humains de ma famille
 j'ai remisé mes médailles
 d'ancien missionnaire
 dans l'ostensoir
 des promesses jadis émises
 entre la lentille et le caillou
 quand le feu débordant de joie
 faisait craquer les articulations
 des anciens 
 dont je deviens le parangon.  

 Mille étoiles scintillèrent
 nous nous mîmes en marche
 les neuf planètes
 autour de notre soleil
 à émettre cette énergie
 de tout temps éraflée
 aux cimaises
 toiles colorées
 sous le pinceau
 des eaux et des forêts
 ma parentèle
 ma mie
 Bélisaire effronté
 la goule pleine
 des sucreries de la veille. 

474

 Ce savoir-faire entre nous   
 cette parole 
 cette ombre par nos différences   
 accrochée aux épines des églantiers   
 ce lien qui nous unit   
 le souffle qui nous emmène   
 en spirale tourbillonnante   
 vers cette humble chambre transitoire.   
   
 Ensemble,   
 dans la poussière de l'oubli   
 des brumes d'automne   
 attendre qu'il vienne   
 en confirmation de notre fatuité   
 régler ses dernières affaires   
 puis se retrancher seul   
 aux confins du tout-venant.    
   
 Il est des nuits telles   
 que mon sang   
 son Sang   
 m'appelle du fond des cryptes   
 au manquement d'avoir été   
 le long des mains courantes sociétales   
 intact sous la tempête
 la casquette vissée sur la tête.    

    
  472

jag ser dig.

Jag tänker att kommunicera med dig.

Je prends mon temps et réfléchis à ce que je pourrai faire pour te connaître mieux.

Genom en hållning neutral, av en avdelning, ett tillbakadragande av mina fysiska energier och emotionell, Jag förstår dig i ditt utbrott, din komplexitet, i pussel av din konstitution, i dina referenser, i dina olikheter med detta som jag är.

jag har några förnimmelser och känslor i dialog med dina förnimmelser och känslor utan släpp och sväller för att upptäcka dem, namnge dem, kvalificera dem, klassificera dem, innehålla dem.

Sedan kommer till namngiven punkt, genom att minska uppmärksamheten, av en känslig koncentration, a kontemplativt påbud att genom tanke och intuition förstå aspekterna av du upptäcks som en helhet för att ge dem på en enkel och unik allt – en form.

I denna jag hitta din essens, punkten från vilken allt sträcker sig, allt sträcker sig, allt faller isär.

För detta jag överskrider formen genom en visdom av tillvägagångssättet som jag kommer åt genom empati för ditt eget sinne, radera sammanhanget för våra tankar och vår värld.

jag går till kärna, mot kvintessensen, enda stygn, nolldimensionen av min önskan att känna dig bättre.

Kan jag överväga din värld, som du ser det, när du andas ut det, som du du upphöjer det.

Jag skriver in din värld.

Jag ser det och förhållningssättet i känsla och förståelse.

jag gör uppleva livet ur ditt eget perspektiv.

Att vara, vid punkt möte mellan de två komponenterna i lemniskatet, symbol för vårt möte, kvintessensaspekten av min värld från min sida, och din din sida, uttrycker källan, fröet till vad som kommer att bli, av vad som är.

Jag försöker att tänk som om jag är du, som om jag är ditt sinne och jag kommer dit om du fatta själv kvintessensen, det intresse du har för oss att veta.

Än så länge Jag manipulerade idéer utan att manipulera dig, alors que toi que j’interpelle ou qui m’interpelle tu vis dans le monde des choses que tu peux toucher et ressentir, dont tu fais cas, en invoquant les connaissances, les événements et les gens qui te sont familiers.

C’est alors que je crée un espace où nous rencontrer, une “histoire” qui habillera mon faisceau d’idées d’éléments de connaissances, d’événements, de symboles et de poésie qui te soient familiers rendant possible l’écoute sensible, intégrative et impliquée de cette histoire dans laquelle tu te mouvras sans y penser, comme en passant, avec innocence et vigueur, en dérive de ton imagination et à l’acceptation des remontées de l’inconscient.

Cette “histoire”, ce support, kommer att bli en ren plats som du kommer att ha tillgång med sunt förnuft och som du kan tillägna dig och utforska utan gränser när tiden är inne.

I denna utrymme för frihet kommer du att kunna uppleva mitt förslag, i hans reflexion, som en del av en berättelse som du kan göra din egen, som kunde ha varit rimligt i ditt eget liv och som kommer att leda dig på ett äventyr där du är.

Du kommer att investera fält som föreslås i en fri ställning befriad från tyngden av kausaliteter och en uppgift.

Vi är alla två idérika och känsliga för “berättelser”, korta historier, legender och liknelser som låter oss komma ut ur våra sinnes fängelser.

I den kommunikation vi var och en avger och välkomnar i sin tur energin förmedlare av begär, av kärlek.

Och du kommer att uppfatta successiva lager av “berättelsen” i korrespondens med din livshistoria till dig genom att avancera i din egen takt och över tid. Och du kommer att gå vilse och du kommer att upptäcka korsvägar. Den annorlunda lager av ditt väsen, av din kropp, fysik, eteriska, känslomässiga och andlig kommer att gripas och vibrera.

Då kommer detta ögonblick av uttryckt frihet där du kommer att få de gamla månarna att snurra, eller du ta dig ur gänget av anhängare för att genomföra din revolution, utföra din vända och ta fram de nya värderingarna och gemytligheterna som är specifika för återuppfinna kommunikationens värld.

Det är inte i en enda upplevelse kommer terminal förståelse att uppstå. han kan ta en livstid. En dag kommer. Vi kan inte tvinga chans. Det är bara att förbereda förutsättningarna så kommer det att hända.

Så kommer det tomma ögonblicket då jag lägger mig åt sidan genom att överge spelet för att låta placera vid visdomspunkten i kontrapunkt till punkten för kvintessens tidigare framkallat.

Jag kommer att utföra en omkastning. Då vårar det.

I all humanistisk kommunikation som måste delta i varelsens tillväxt, donner de soi-même c’est créer un champ de connivences où recourir à l’absence de soi afin d’être intensément présent.

473