All posts by Gael Gerard

konstnärens och konstverkets äktenskap

   Les œuvres d’art sont des électrochocs qui nous obligent à percevoir l’absolu. Elles nous interrogent sur nos endormissements en nous obligeant à l’interrogation .

Le visible convoque l’artiste à s’étonner de ce qu’il voit et pressant. La matière révèle ses secrets et le contact se produit entre l’âme patiente, observatrice et agissante de l’artiste et la matière qui s’apprivoise en se laissant façonner . L’artiste pénètre le visible, le sensible, le réel. Il les fait sien par la vie qu’il leur donne sans en faire des objets. Il ne reste pas prisonnier des apparences, des résistances et des habitudes de la pensée mentale. Il préserve l’aptitude à l’émerveillement face au réel en percevant en permanence la faille séparant le monde naturel et authentique de la matière chosifiée . Et derrière l’apparence de la création il perçoit le mystère de l’ordre caché. Il élève la science de l’art au niveau des qualités de l’esprit pur. Le feu d’artifice de son inspiration crée le moment poétique, contemplation innocente d’au-delà des certitudes connues tout autant qu’engagement sur le chemin de l’émerveillement .

L’admirateur, le disciple, par contagion intuitive, saisit l’interaction entre l’humain et l’environnement, entre l’humain et l’univers .

L’artiste par une double observation de son intériorité et de l’environnement fait surgir la forme poétique éternellement renouvelée. Il y a dialogue imprévu, improbable, entre le créateur, homme animal-humain de chair et de sensations mêlées et la matière. L’artiste devient, le temps d’une plongée en la lumière de l’altérité du monde, le serviteur de ce qui le prolonge, de ce qui le submerge tout autant que de ce qui le glorifie. Il se retrouve être la mémoire universelle, union impensable de l’absolu et de sa manifestation. Une cristallisation de l’événement amène le jaillissement d’une vérité enfouie, visible en cet instant où l’aube de ce qui s’advient est au coeur de son mystère, comme un rendez-vous caché qui sous-tend l’apparence de la création . Poursuivant sa quête, la curiosité et la sensibilité de l’artiste le guident vers la perception et l’intuition de la structure invisible des choses .

Et la matière s’ouvre telle une rose en été devant l’âme agissante, patiente et contemplative de l’artiste. La matière s’apprivoise, elle se fait accueillante et se laisse façonner. L’homme animal-humain, dans une nouvelle intimité de lui-même s’efface pour laisser place à l'Humain”, à une dimension universelle où le beau s’exprime et existe. L’artiste est alors un. Il est instrument d’une énergie nouvelle et pleinement lui-même. Il révèle la nature humaine . L’artiste par son geste de création se vit. Il reçoit et est vécu. Il est mouvement du mouvement avant d’être une chose ou quelqu’un. Il aime. Il est intensément la diversité, la dualité et la multiplicité. Il est grain de poussière attentif aux bouleversements incessants de l’ordre universel. Il est le marié des nombreux mariages qui l’attendent au bout du bout du couloir d’ombre et de lumière de son parcours obligé .

152

Quelque chose d’avant le temps

 De tant et tant d'efforts
à la mesure des sollicitations
pour garder la tête hors de l'eau
et être en ressemblance avec le visible
sans être fermé à l'invisible .

De tant et tant d'efforts
à élever la viridité
sur le pavois de nos intentions
alors que sans puissance effective
l'amour sensible fait figure de désaffection .

De tant et tant d'efforts
à se mouvoir dans ce corridor
à distinguer le bien du mal
afin de réellement voir où l'on va .

De tant et tant d'efforts
à traverser
les gués du torrent de l'illusion
utan att urskilja ursprunget till detta stjärnstoft
var man ska ligga män och kvinnor .

De tant et tant d'efforts
att utnyttja en evig sol
medan gränserna för vår förståelse
sont scarifiés sur les autels
stumhet och dövhet .

De tant et tant d'efforts
väntade på att regnet skulle sluta falla
alors qu'elle est partie prenante de la fructification .

De tant et tant d'efforts
att överväga slutet på livets slut
som lycka
alors que nous sommes éternellement en marche .

De tant et tant d'efforts
att acceptera att solen går ner
avant que les blés ne mûrissent
implorant
på jakt efter skörd
le retour de la faux du père .


151

att förena sig

Il faut jeter par dessus bord
beaucoup de paresse, mais surtout beaucoup d’inhibition et d’incertitude pour
att förena sig .

Pour toucher les autres à travers moi, je dois y voir plus clair et je dois m’accepter moi-même.

Depuis des années j’emmagasine,
j’accumule dans un grand réservoir, mais tout cela devrait bien
ressortir un jour, sinon j’aurai le sentiment d’avoir vécu pour rien, d’avoir
dépouillé l’humanité sans rien lui donner en retour .

Tous les problèmes
que je traverse et que je tente d’expliquer, me tourmente et appelle en moi
solution et formulation. Car ces problèmes ne sont pas seulement les miens,
mais ceux de beaucoup d’autres. Si à la fin de ma vie je trouve une forme à ce
qui est encore chaotique en moi, j’aurai peut-être rempli ma petite mission.

Tout cela me semble bien prétentieux.
Je me sens parfois comme une poubelle tant il y a de trouble,
de vanité, d’inachèvement, d’insuffisance en moi.

Mais corrélativement
il y a aussi une authentique sincérité et une volonté passionnée, presque
nécessaire, d’apporter un peu de netteté, de trouver l’harmonie entre le dedans et le dehors pour se rejoindre soi-même .

A la longue il se pourrait que je trouve la paix et la clarté.
Mais oui ! C’est maintenant, en ce lieu, en ce monde,
que je dois trouver la clarté, la paix et l’équilibre.

Je dois me replonger sans cesse dans la réalité, m’expliquer avec tout ce que je
rencontre sur mon chemin, accueillir le monde extérieur dans mon monde
intérieur et l’y nourriret inversement je dois continuer d’écouter au-dedans
de moi – , mais cela est terriblement difficile et c’est pourquoi j’ai ce
sentiment d’oppression au-dedans de moi .

C’est alors que je fermais les yeux. Ne plus penser.
Je traversais un moment de paix, d’accalmie.
Ma foi indéfectible en l’homme ne peut faire en sorte que je me dérobe. Une
perspective de cohérence m’appelle. J’ai si tendrement à faire que je ne puis
qu’assumer pleinement mon destin et employer mes talents à soulager les maux de mes frères et sœurs .

150

par delà la frontière et le mal

La frontière entre le bien et le mal passe entre les deux rives de la rivière. Tout choix d’une rive plutôt que de l’autre ricoche et porte en lui son châtiment et son germe. Le châtiment maintient en enfer ; et le germe, cette force capable de fendre le roc, fissure le cœur. Aussi passons-nous notre vie à tergiverser sur une passerelle .

C’est le passage de l’une à l’autre rive qui reste pur mystère. Nous pourrions penser qu’il existe de chaque côté un abîme par lequel s’opère le passage à une autre dimension. Et peut-être la tentative d’échapper par tous les moyens à cette aspiration, à cette chute vertigineuse est-elle l’origine de nos pires souffrances .

Le refus acharné qu’oppose le connu à l’inconnu, le familier à l’inexploré, oblige le destin à user de violence envers nous .

Pour le foetus dans le ventre de sa mère, la fin du monde se nomme naissance. Nous appelons papillon l’anéantissement de la chenille. Toute vie est un drame cosmique qui ne finit, somme toute, pas si mal .

Passer le pont, c’est changer de nature. Voir autrement, c’est changer sa vision, c’est fissurer sa vision convenue des choses. Qu’il est douloureux de changer d’état. Cela nous fait cligner des yeux, avant de voir plus tard ces états se stabiliser .

Changer de bord brouille le regard que les autres me portent. Aussi de peur de passer pour dément, je me garde d’en parler à quiconque. Mais la vérité est à l’inverse, aussi suis-je sorti du monde qu’hallucine mon époque pour rejoindre une réalité sans temps et sans lieu. Et cette réalité est coulée de lumière, magma fluorecent qu’irisent toutes les nuances du plus sombre au plus lumineux. Et cette palette est piano des couleurs .

Et je l’ai vu comme je vois maintenant par la fenêtre éclater un été au zénith de sa majesté. J’ai vu que la matière n’était que lumière et vibration et Amour, pur Amour, Amour incommensurable .

Et je vois tous ces êtres humains aller quelque part alors qu’ils ne sont jamais partis de nulle part et n’arriveront en nul lieu où ils ne sont déja. Denna enorma heliga och absurda iscensättning antyder att män är gudar när, mellan två drömmar, de låt deras blick vandra över världen .

Lärdomen av denna metafor om bron mellan två stränder är att livet har getts till oss, att vi måste lägga så mycket energi som möjligt på att förverkliga denna potential, så lite energi som möjligt för att lida av det och inte bli förvånad när det som verkar vara evigt blinkar och försvinner .

149

VILKEN NATT DENNA NATT

 Ordlöst nederlag
under flykten av ett spöke
tömma sig på dess egenskaper .

En natt i exil
slukade av drömmarnas nät
utan att hemligheten förstör minnet .

Glömskan mellan dimman och månen
du kommer inte att dö du kan inte dö
hela dagen släckta härligheter
från dalens tarmar
varifrån det dubbla ljudet av oboe och sax stiger .

Långvarig förtrollning
vid gränsen för en korsning
innan han sjunker in i mörkret
där långsamt konsumeras
kött och naglar av ömhet söndagsbästa
fallit i dagg av blod
innan gryningen avviker .

Fallgrop anordnad mellan lyktorna
mitt i dessa vrak
än en mystisk order
land i detta rike
där kall flinta skiljer kött från hud .

Livet är här
livet är platsen
mitt liv tillsammans med ditt liv
storlek XXL av den plottade medianen
mellan det blå barnets leende
och evigheten av en blond öken .


146

poeten och mänskligheten

 I tvivel och hopp .
Om det finns en koppling mellan konstnären och resten av mänskligheten
det kan inte vara så att inget levande kan skapas
utan den dunkla medvetenheten om denna länk där
band av kärlek och revolt .

Uppföljaren kan komma först efter filmens slut
en svit filtrerad av glädjen i världens ljus
en svit för att klättra upp för trappan fyra och fyra
i vänskap den tätande luften
som tiden blandas med tiden
som denna dag gick som inte kommer tillbaka
som de vassa hornen av en gripande kyla kanten av skogarna .

De kommer eller de kommer inte
då går de
deras liv fokuserade på deras dagliga sysselsättningar .

För att sträcka ut nacken
mot en ändlighets närhet helt till sig själv
stiger doften av offren till gudarna
nära en mänsklig attityd som är värd - skrattet .

rusar in
genom besvikelsernas dörr
mord och våldtäkter i koncentrationsläger
den outsägliga prövningen där måste avgöras
frågan om meningen med hans liv
hjärtslag
framför den röda boken av förfalskningar
var man kan smyga iväg
var man kan spotta sina klumpar av mörka ord
på faderns marmorkropp borta från första raden
där ansträngningen att engagera
skulle kvalificera sig som primär uppmärksamhet
den gudomliga andetag att främja .

Reser sig upp
över gryningens ömhet
med accenter av sjungande koltrast
intelligensens och kulturens caduceus
rytmisk förening med söta dofter av jasmin
utanför den bituminösa ensamheten
av det svarta bläcket ordagrant
utanför de beviljande domarnas bildpalats
utanför förvrängningen av dumhetens spratt
förutom denna märkliga födelse mellan hund och varg
var man kan läsa sant
är det sista beslutstillfället
att samla i hans själ
utsikterna till en ny drivkraft
så att energin fäster vid anden
trampolin
där man kan studsa ännu högre
i det enkla livet .


148

Se donner un nom, ett ansikte

 Full och transparent
fricassée de grillons dans la prairie
På kvällen
se öppet till uppvaknandet av en stjärnklar himmel
utom räckhåll
vid källan till viskningarna .

Du kom från jordens djup
av tusen kronblad består
inför stararnas hektiska ankomst
att upprepa
que la marée monte
samtalen försvinner
kvävd i lastrummet
Hoppas på sista droppen regn
på nattens flygel
av löv prydda
på nostalgins väggar
att se efter den smygande passagen
mellan det feminina och det maskulina
och återfödas inom dig .


147

Skicka mig ett vykort

DSC01279

 Med blått överallt utan blått i själen
med andfådd vind men utan att riktigt tappa den
med en ömhet i luften utan en köttätande fluga
med ett tropiskt träd som inte svider
med havet men inte för kallt och utan hajar
med båtar man kunde åka på
med krånglande leverantörer som ser bra ut och som inte spottar sand på din solbränna
med barn som inte skriker
med en sol som inte är för varm
med en frites stå inte alltför långt bort
med en polard att läsa som inte är alltför läskigt
med en tillräckligt stor badlakan
med solglasögon utan fingeravtryck
med ett parasoll som inte flyger iväg hela tiden
med en smart telefon med en inte alltför aggressiv ringsignal
med oräknade timmar framför dig
avec une douce sensation de faim qui fasse penser au barbecue du soir
avec le bruit des vaguelettes qui viennent caresser la grève sans raclements disgracieux
avec un ciel où les avions ne traîneraient pas leur pubs illisibles
avec un ventre pas trop gros qui me permette d'apercevoir les orteils
avec une crème bronzante qui ne tirent pas les poils en séchant
avec juste ce qu'il faut de sueur montrant que la graisse fond mais sans dégouliner
avec une calme détente à chaque respiration en espérant que ce ne soit pas la dernière
avec une plongée dans un demi sommeil accompagné de papillons volant dans des cieux d'azur
avec la possibilité de saisir une poignée de sable sans rencontrer un mégot
med projektet att göra ingenting trots detta sinne som gnager i oss
med en nypa oändlighet utan att tänka på vad som komma skall .


145

gud är en metafor

 Gud är en metafor för allt som överskrider planen intellektuell tanke.

Trodde intellektuell är en blomma som inte avskaffar Gud.

Gud ibland in dess thurifers kan verka rotväxten av alla ting.

Den tanken intellektuell som baklänges initierar det nyfikna spåret av det gudomliga överflödet är rampen till sanningen.

Hans pistill av kärlek på gränsen till trängsel kastar kunskapens pil ut ur syndens tillåtelse.

halv visdom begravd i skönhetens lokaler är den stora omvälvningens förkammare.

Att fråga den födosökande insekten kunde upptäcka frihetens kruka med rosor.

Doften sprakande med tusen gnistor av kärlek på kanten av tungan av eld markerar kommer från den som säger.

Poesi i sin quest for wonder är metaforen för mysteriet.

144

Havets flicka

 Ursprungsets råa blå hav
Jag kastade mig
Jag lämnade bekvämlighetsflotten
och höll min dam i mitt knä
vattnet var mört och befrämjade situationen
slack offshore utan land vid horisonten
enorm med fina regelbundna och huttrande vågor
där det är transparent
Jag kunde urskilja småsten från botten
Jag simmade planlöst planlöst
oändlig tid .

Dök upp revben
Jag närmade mig
landskapet var kargt
allt var vitt av aska efter katastrofen
rivna träd
inga löv ingen grönska
Jag gick längs kusten
en bäck jag lade till
ett hus på kanten av en hög med fossiliserade växter
en rest av en skog från förr
gigantisk kyrkogård som reser sina stubbar mot en fräck himmel
ett hus med byggnadsställningar runt om
människor måste ha tagit platsen i besittning efter den fruktansvärda prövningen
Jag släppte av gente damsel
och följde henne hem
en tvåvånings stenbyggnad
utanför dörren när vi skulle knacka
öppnade sig som en vindpust
ett andetag som sög in oss
en källa omgav oss
en liten kvinna klädd helt i svart
med en mjuk trasa, huvudet täckt
bara fötter i tjocka lädersandaler
glasögonglasögon och rynkigt ansikte dök upp
att dra oss piggt in i ett mörkt inre
de två kvinnorna verkade känna varandra
Jag hade bara rätt till en smyg blick
Som om jag inte fanns
men var jag verkligen synlig ?
genom denna korsning som jag genomförde utan ansträngning
drivs av en uppgift
var jag inte en ande ?
begått där före mig enkelt vittne
ett livligt samtal
full av glädje av variationer i rösten
två buketter med mångfärgade blommor som kvittrar glada fåglar sammanflätade
i handspel och lysande ögon
en graciös sång gjord av glädje
vars språk jag inte förstod
Jag var inte en av dem
Jag var färjemannen som lät dem träffas
så jag försvann
styrkan i det utförda arbetet .

Sedan dess
sorlet är inte längre den enkla melodiska överensstämmelsen av de element i livet som man stött på
han är tjock bower i livet tillbaka och barn skrattar
på stigningen av den steniga stigen
som löper längs med det nu bekanta huset .


144